Citat: Richard P. Feynman

The stars are made of the same atoms as the earth. I usually pick one small topic like this to give a lecture on. Poets say science takes away from the beauty of the stars – mere gobs of gas atoms. Nothing is ”mere.” I too can see the stars on a desert night, and feel them. But do I see less or more? The vastness of the heavens stretches my imagination – stuck on this carousel my little eye can catch one-million-year-old light. A vast pattern – of which I am a part – perhaps my stuff was belched from some forgotten star, as one is belching there. Or see them with the greater eye of Palomar, rushing all apart from some common starting point when they were perhaps all together. What is the pattern, or the meaning, or the ”why?” It does not do harm to the mystery to know a little about it. For far more marvelous is the truth than any artists of the past imagined! Why do the poets of the present not speak of it? What men are poets who can speak of Jupiter if he were like a man, but if he is an immense spinning sphere of methane and ammonia must be silent?

Stjärnorna är gjorda av samma atomer som jorden . Jag brukar plocka denna lilla tråd som ett ämne till en föreläsning. Poeter säger att vetenskapen tar avstånd från det vackra i stjärnorna – bara klumpar av gas i atomer . Ingenting är ” bar ”. Jag kan också se stjärnorna under ökennatten , och känna av dem. Men ser jag mer eller mindre ? Vidden av himlen sträcker min fantasi – fast på denna karusell kan mitt lilla öga fånga en – miljon -årig ljus . Ett stort mönster – som jag är en del – kanske min materia av ämnen var skapta från någon bortglömd stjärna, som ens innandöme kanske är skapt ifrån. Eller se dem med ett större öga som Palomar (- rymdobservatorium), rusar alla bortsett från någon gemensam utgångspunkt när de var kanske alla tillsammans . Vad är det mönster , eller innebörden av ordet ” varför? ” Det gör ingen skada på mysteriet att veta lite om det . För långt mer fantastisk är sanningen än några konstnärers sätt att tro från förr! Varför pratar inte nutidens poeter om detta? Vilka män är poeter som kan tala om Jupiter, som pratas att vara som en människa, men om han istället (-Jupiter) är en enormt roterande sfär av metan och ammoniak måste man vara tyst?